(Så här liten var Frank 18/10, alltså 7 dagar innan vi krockade, förstå att det kändes hemskt! Mammas lilla älskling)
* * *
HÄMTAT FRÅN FAMILJELIV:
Vi krockade igår med bilen och jag tror aldrig att jag har blivit så himla rädd någon gång!
Jag orkar inte beskriva hela händelseförloppet här men kort sagt så kan jag säga att vi hade en idiot i bilen framför oss som bara var ute och våldskörde. Han körde om bilen framför och sedan tvärbromsade han framför den- så den fick tvärnita och så även vi. Det blev en ordentlig smäll även fast vi bara kom i 30km/h men värts var att vi hade lille Frank i framsätet och jag blev så HIMLA rädd. Så fort vår bil hade stannat sprang jag ut arg som ett bi, halvt chockad, och började skrika och skälla på stackars chauffören i bilen framför. Bilen som orsakat det hela smet från platsen, att det finns sådana idioter, han var bara ute i trafiken för att jävlas med andra och den där tvärniten framför bilen var verkligen med vilje- det syntes.
I vilket fall som helst så kunde jag bara tänka på lille Frank och om han hade gjort sig illa eller inte. Skulle ngt hända honom då vet jag inte vad jag skulle göra. Det går inte att förklara hur rädd och ledsen jag blev. Jag kunde inte andas, jag kunde inte tänka, det kändes nästan som om hela ens värld var raserad för allt jag kunde tänka på var om lille Frank hade gjort sig illa. Nu visade det sig att lille gubben mådda hur bra som helst och att han, tack vare bilstolen, var den som satt bäst och han märkte inte av någonting. Vi andra har väl lite ont i nacken och stackars mormor som ju redan har en wiplashskada var nog den som fick ondast framåt kvällen. Frank däremot han mådde som den prins han faktiskt är!
Nu låter nog den här krocken mer dramatisk än vad den faktiskt var. Vi kunde köra därifrån med vår bil sedan, med kofångaren lite intryckt och sne. Hade det bara varit vuxna i bilen så hade det varit en stor skillnad. Nu, i och med att Frank var med, så förrvärrades och tiodubblades rädslan och känslan av vanmakt. Ens barn är ju det bästa och viktigaste man har och skulle ngt hända så, ja, då vet jag inte vad jag skulle ta mig till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar