Nu sitter vi här vid köksbordet Magnus och jag med varsin bärbar dator framför oss. Han sitter och jobbar och jag skriver de sista raderna på min inlämningsuppgift. När vi sitter såhär så måste vi se ut som två datanördar. Jag brukar til och med skicka små meddelanden via messenger istället för att prata med honom *haha* Det är ganska mysigt faktiskt. Vi har tända ljus på bordet och varmt te i våra koppar, radion står på och spelar HipHop med Timbuktu. Han är en bra programledare men han borde bara spela sina egna låtar då hade det varit ett grymt program, men nu ör det ju så att han aldrig spelar sina egna låar och det kan man förstå. De flesta har väl kanske hört reaktionerna från när Regina Lund var sommarpratade och BARA spelade sina egna låtar, det var inte omtyckt.
En av inlämningsuppgifterna var att skriva en tanka-dikt som har sina speciella regler. Den ska bestå av 5+7+5+7+7 stavelser och vändpunkten ska komma mellan tredje och fjärde raden. Jag fick ihop några stycken och bland annat denna som nästan blev för djup för mig själv:
°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°
Bortom regnets fall
står vi tillsammans blöta
då världen rasar in
Den ensamme står snart torr
men drunknar i ångesten
(Av Katarina Jönsson)
°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°
Nu ska de sista raderna på min novell/berättelse med följande instruktioner från handledaren snart skrivas: Situationen är den att du är på väg att slänga en soppåse. Något händer. Min början bara flödade ur mig (efter typ 10 slängda) men jag är nästan brydd över mig själv hur den kunde bli så pass rå. Se upp, här kommer de första raderna i min novell:
°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°
Sopsäcken som jag bar i min högra hand blev tyngre och tyngre för varje steg jag närmade mig den stora sopcontainer som stod ute på den mörka gården. Skulle jag verkligen göra detta? I min vänstra hand höll jag fortfarande den kniv med vilken jag för två minuter sedan skar av navelsträngen på den lilla späda barnkroppen som nu låg i sopsäcken.
(Av Katarina Jönsson)
°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°
Det var jobbigt att komma på en fortsättning på den början men som sagt slutet är nära nu. Ska ta tag i det nu och sedan skicka in till handledaren, hoppas att han inte tror att jag är ngn sorts psykopat.. *skratt*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vad mysigt det låter att sitta tillsammans och jobba var för sig. Dikten är svart, men intressant och din berättelse om soppåsen verkar vara en psykologisk-rysar novell. Det vore spännande att få veta hur den slutar. Hade den texten stått på en bokrygg hade nog många blivit nyfikna och köpt boken för att få läsa mer.
Skicka en kommentar