Som ett brev på posten

Jag hörde brevbärarens steg i trappen, jag hörde när han med viss möda, stoppade in breven genom vårt brevinkast. Jag hörde han skynda vidare i trappen. Jag hann tänka för mig själv att det säkert bara var en massa tråkiga räkningar innan jag såg att stort brunt kuvert som inte verkade passa in. Det visade sig vara ett bev från Anette Larsson, det kunde jag se på stilen hon skrivit Franks namn och adress på. Anette är en av mina kompisar som fortfarande förstår sig på tjusningan att få post på riktigt, och en av få som precis som jag tycker att det är skoj att skicka sådana brev. Om det är någon man kan lita på att få julkort och födelsedagskort från så är det hon. Jag tror att även jag är en sådan person och det finns inte många kvar av oss i dagens mailobstinna värld.

Det bruna kuvertet har jag inte öppnat ännu, det var inte till mig utan till lille Frankie, jag ska hålla mig. Tillsammans med kuvertet kom även en postavi från samma adressat som Frank att jag ska hämta ut direkt efter att jag hämtat honom klockan tre. Spännande!

Det mysiga med att få bev på posten är att man vet att det ligger lite extra ansträngning bakom. Det är inte bara att knäppa på datorn, skriva några rader och sedan trycka på send-knappen. Här krävs framförhållning, papper, penna, köpta frimärken, en viss ansträngning att sammanfoga detta och till sist- att komma iväg med det till postlådan. Tänkt att någon har gjort detta bara för att göra mig glad, det är det som är halva grejen.

Det finns fortfarade små saker i vår värld som kan göra människor mycket glada- som till exempel ett brev på posten!