lördag, september 29, 2007

Katarina is Facebooking

Jag är grymt trött, för trött för att sova. Orkar inte ens sluta Facebooka där jag egentligen bara slöskickar iväg en massa "drinkar" til folk enligt en ny applikation som jag nyligen lagt till. Jag finner inget direkt nöje i det ikväll men jag kan ändå inte sluta- hoppas väl på att få några roliga drinkar och meddelanden tillbaka. Det är det som är grejen med Facebook att skicka en massa signaler till människor att hej här är jag, gör mig glad o skriv ngt på min sida. Det roliga är ju inte att skicka utan att få, eller hur?

fredag, september 28, 2007

IDOL- KOMMENTARER

Jag tål inte Idol-Sam, finns det inget nummer man kan ringa för att rösta UT folk? Om jag över huvudtaget ska ringa och rösta kvar några så blir det på Gynning och Berg, jag tycker att de har varit väldigt bra. Då Peter Jihde nyss klev in i programmet så blev det helt plötsligt IDOL goes OS; VM eller nåt. HEJA SVERIGE!

Jag sprang o letade rätt på en röd tröja



LÄS VARFÖR
HÄR (Dagens nyheter)

LÄS DÄRFÖR
HÄR (Aftonbladet)

torsdag, september 27, 2007

Barkarby- en vän i nöden

När Magnus jobbar sent brukar vi söka tröst på Barkarby handelsplats- en aldrig sinande källa som alltid tar emot oss med öppna armar (läs plånbok). Vi brukar ta vår röda SAAB dit men ni som hänger med i bloggen vet varför vi inte kunde göra det idag, därför gav vi oss in på att ta bussen till Barkarby. Sist vi vågade oss på det var julen 2005 med mormor och då tog det över en timme att åka dit. Nu gick det mycket fortare- fråga mig inte varför, inte för att Frank och jag brukar jäkta på våra turer, resan är halva nöjet, i varje fall så verkar Frank tycka det. Frank gillar nämligen att åka både buss och tåg och sitter alltid så snällt i mitt knä och pratar på om allt han ser svischa förbi utanför fönstret.


Första stoppet på handelsplatsen belv Toys'r'us och där hittade Frank massor med saker som han gärna ville ta med hem:

Sally & Blixten som han redan fått två uppsättningar av:


Toy Story (eller "TOTO" som Frank säger) är en av hans favoritfilmer och denna Buzz Lightyear med olika ljud ville han inte slita sig ifrån (presenttips!):


En hel hylla med atiraljer från favoritfilem nr 1 (presenttips!):



När jag ledsnat på leksaksaffären så gick vi till Cervera och köpte en orange lampa som jag sett ut i ett reklamblad därefter begav vi oss til IKEA för att äta middag och köpa lite ramar. Middag fick vi och jag blir lika glatt överraskan varje gång i och med att det är så billigt att äta och fika där. Jag betalde 50 kronor för mat, dryck och kaffe för både Frank och mig. Jag glömde att ge Frank den där gratis glassen som alla barn som äter där får, lika bra det.



Middag fick vi som sagt men de röda ramarna vi skulle ha var slut, så det var lite trist men det är sånt man får räkna med då man har att göra med IKEA. Jag hade gärna velat haft de där ramarna eftersom jag hade tänkt göra iordning här hemma tills helgen då vi ska få främmande. Jag hade planer på att rama in en Nicke Nyfiken affisch som jag snott på tunnelbanan (förlåt SL!) samt en plansch från filmen Bilar innan Frank gör dem obrukbara.....

När orken var lika slut som ramarna tog vi första bästa buss hem. Nu är den nyinköpta lampan på plats, affischerna står fortfarande där de inte borde stå men jag är inte besviken på min vän för det. Vi kanske till och med ses igen till helgen- då måste nämligen Magnus jobba igen.



Vem har sagt att leklandet är roligast på IKEA?!

Jag är ingen kvinna


Fick ett roligt mail från en kompis angående mitt förra inlägg som bekräftelse på att det är fler än jag som inte tycker att IDOL- Knut är snygg. Så här stod det i mailet "Då kanske du kan ingå i skaran, fick ett mess av en kompis igårkväll: "Jag har nu fått klart för mig att jag inte är en kvinna, för i kvällstidningarna står det att hunken Knut är alla kvinnors favorit...
Vi är fler som inte gillar Knut..."

Det var då jag förstod det. Jag är inte kvinna ännu, jag är fortfarande en flicka och det glädjer mig. Det låter så trist att vara kvinna och så mycket roligare att vara flicka...Tack Aftonbladet för den glädjande nyheten! Å alla flickors vägnar så skriver jag de förlösande orden en gång till: KNUT ÄR INTE SNYGG, det tycker i varje fall inte vi flickor. Finns det fler kvinnor som läser min blogg som nu börjar inse att ni också fortfarande är flickor?!
LÄNGE LEVE FLICKORNA!!!

onsdag, september 26, 2007

IDOL- då bloggar jag

Sitter och tittar på idol där det är killarnas tur att sjunga och funderar över om detta är det bästa som Sverige har att uppbåda? Jag tycker bara att det finns två hyfsat intressanta tävlande med, det är killen med det långa bruna håret och den rakade med en likadan röd kaptensbindel som jag hade en gång i tiden , vi får se hur det utvecklar sig under vägen. Jag tycker det är konstiga låtval som de tävlande har också, såg de aldrig på Fame Factory och lärde av Bert? Man ska ta låtar som publiken kan ta till sig och känner igen och inte några tråkiga, trista, halvsvängiga bitar, fy jag somnar....*snark*

Jag diggar Gynning och Berg- jag tycker de har gjort ett bra jobb hittills. Visst kan Gynning vara lite skrikig ibland men hellre en sprallig tjej än en stel och stakande Mogge som hade jobbet förra året.

Onsdagens idol duger till att ha i bakgrunden då man bloggar, med stopp för två pauser då killarna ovan sjunger, men inte som självgående underhållning i en hel timme. Så jag lär väl blogga en halvtimme till då om jag inte ska gå och fixa lite kvällsfika innan Grey's anatomy förstås för då sitter jag klistrad.

Och PS så snygg är ju inte den där Knut

Tärnsjö tur och retur

Med lite flyt och lite russin så gick bilfärden till Tärnsjö bra, jag slapp sitta och må dåligt över en gnällig Frank i baksätet och jag slapp köra fel och jag slapp en trasig bil. Allt flöt på bra och efter 1 h och 45 minuter stod vi så parkerad och urpackad hemma hos nyinflyttade Linda i myggmetropolen Tärnsjö. Just mygg är något som de flesta tänker på när man pratar om Tärnsjö, så här beskrivs sommaren 2000 i Aftonlbladet "Folk drar paralleller till Alfred Hitchcocks rysare ”Fåglarna” när de ska förklara stämningen. Det går inte att undkomma myggen. Varje oskyddad kroppsdel blir inom några sekunder svart av bitande mygg" (http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/0008/11/mygg.html) Nu var det inte myggen jag åkte dit för utan för att få umgås med min bästa vän Linda. Jag har sedan vi flyttade till Stockholm verkligen saknat kvällarna hemma hos henne då vi suttit utfläkta i hennes hörnsoffa, slötittandes på Sex and the city eller någon romantisk komedi och bara, bara varit. Det är inte så många man kan vara så hos. Där tystheten inte känns jobbig eller tvingande och där man kan berätta om sina innersta tankar och känslor utan att bli dömd eller bedömd. Över huvudtaget så har jag saknat den där känslan av att bara umgås med kompisar där det inte pratas barn och då jag inte behöver avbryta varje mening och fråga mig var Frank är eller vad Frank gör?


På den här turen var lille Frankie med och det är förstås väldigt mysigt i sig men nästa gång ska jag åka i väg till Linda själv. Frank var nämligen inte på sitt bästa humör, det var länge sedan jag upplevt honom så missnöjd, tjurig och grinig. Jag vet inte varför, kanske att han höll på att bli förkyld eller något, men det var inte den söte, goe Frankie som jag fick med mig till Tärnsjö denna gång.

Trots Franks humör så blev han ganska så nöjd då vi gjorde iordning en mysig fåtölj till honom och slog på Puhs film om Heffaklumpen som han gillar. Där satt han ganska så nöjd medan Linda och jag kunde koncentrera oss på middagen som vi lagade tillsammans över varsitt glas vitt vin. Den egen komponerade GI- inspirerade menyn bestod av färska smörstekta gula kantareller på toastat Gi- bröd, fullkornslasagne med keso och spenat samt ugnsbakade äpplen med kanel och nötter. Allt blev gott men det bästa var nog ändå sällskapet!



Dagen därpå spenderade vi i svampskogen tillsammans med Lindas nyfunna, mycket trevliga, kompis Hanna och hennes söta dotter Emilia. Det var svårt för mig att plocka den svamp som jag eventuellt råkade snubbla på (jag har inget svampöga)eftersom Frank absolut skulle bli buren hela tiden men en stekpanna fick jag nog ihop och Linda, hon som inte behövde släpa på något barn, hon fick ihop en hel kasse. Att min svamp däremot blev kvar i Tärnsjö hör ihop med att bilen gick sönder då vi efter skogsturen skulle åka till IKEA i Uppsala för att mysa runt lite. Bilen står numera hos Lindas kille Arvids mammas nya karl sven-Olof *pust, hängde nu med där?* (Om Sven-Olof, mot all förmodan skulle läsa detta så skickar jag dig tusen och åter tusen pussar till påsk som tack för hjälpen).



Den mysiga eftermiddagen i Uppsala förbyttes alltså mot stor(?) dramatik då det till och med började ryka ur bilen och Linda skrek: DET RYKER; FORT UT UR BILEN KATTIIIISSSS!!! och jag slängde mig ur bilen med en bild ur filmer som Die Hard på näthinnan där bilar sprängs kors och tvärs och vi trodde både två att den kanske skulle explodera men så farligt var det naturligtvis inte. Det är dock vad två tjejer kan tro, vars bilunskaper består i att kolla oljan i bilen och som alltid skyller på kamremmen då det är något fel. Vi har kommit fram till att om man skyller på kamremmen så låter man sådär lagomt klok eftersom ingen ändå vet vad den har för funktion och var den sitter, så givetvis skyllde vi på den nu också, och denna gång hade vi faktiskt rätt. Det var nämligen ngt med med kanremmen som var felet. Vilka proffs vi är och det hade vi räknat ut redan innan Dr. Bosse kom till platsen!

Med tåget från Uppsala tog FRANK O JAG oss sedan hem från Tärnsjö och trots att det strulade till sig med bilen och tisdagen inte blev som vi hade tänkt oss så var det bara så himla mysigt att hälsa på Linda och trots sitt forna rykte om all mygg så är Tärnsjö en gullig liten by med små gator med små hus där grannarna bryr sig om varandra och där alla vet vilka som spelar i fotbollslaget och där på en av gatorna i ett litet hus bor Linda med det stora hjärtat som är min bästa vän och som jag älskar så mycket. Jag är så glad att hon har flyttat från Sundsvall och kommit, inte nära nog men tillräckligt nära för att det ska gå och träffas mycket oftare.

söndag, september 23, 2007

Först kom ingenting...

sen kom ingenting... och så vidare lyder refrängen på Kents nya singel och tillika inledningen på Franks och min söndag. Först klev vi upp och gjorde ingenting, sedan gjorde vi ingenting, nu sover Frank och jag gör fortfarande ingenting. Det är faktiskt skönt att göra ingenting ibalnd, man behöver den där känslan av att bara vara hemma och inte göra något speciellt.

Trots att vi inte har gjort ingenting så har vi hunnit med att bada, fika vid Franks lilla bord och lekt en hel massa förstås. Frank leker fortfarande bara i princip med sina älskade småbilar, och det ska vara dem från Disneyfilmen, de ska vara med då han:

äter:


badar (biltvätt enligt Frankie):


men när det vankas fika då skippar han dem:



Så efter en dag full av ingenting hoppas jag på en eftermiddag och kväll med desto mera innehåll. Eventuellt skulle vi göra en sväng till Ekerö och hälsa på en arbetskamrat till Magnus, som tydligen hade 13 äppelträd på tomten, jag vore glad om jag hade ett... Sen så skulle jag ju vilja en sväng till IKEA också men för att få igenom det föslaget så måste jag nog börja bearbeta min käre IKEA- antagonist som sitter här i soffan bredvid mig.

Oavsett vad vi tar oss för så finns det INGENTING som går upp mot sommaren, och en dag på stranden:

lördag, september 22, 2007

I LOVE POPART




Lördag lika med familjedag och vi hade bestämt oss för att spendera den på Waldemarsudde för att gå på utställningen I love popart eftersom både Magnus och jag är stora beundrare av den genren. Först och främst är det Roy Lichtenstein vi diggar men på utställningen hittade vi två likvärdiga konstnärer i form av Robert Rauschenberg och James Rosenquist (se bild ovan).

Vi parkerade som vanligt bilen vid Magnus jobb och gick över till Djurgården. Hår står en nyvaken Frankie och jag på Djurgårdsbron i det soliga men lite blåsiga septembervädret.






När vi kikat färdigt på utställningen som vi både tyckte var mycket sevärd, även fast vi saknade Roy Lichtensteins bästa verk, tog vi en fika på Café Prinsen som ligger i samma byggnad. Vi hade lika höga förväntningar på fikat som på utställningen då vi visste att det drevs av ägaren till Blå Porten (som är vårt favoritställe på Djurgården, missa inte deras fräscha tomatsallad och dignande kakbord). Vi åt mumsiga smörgåsar och Frank fick kalvfärsbiffar med gräddsås, rårörda lingon och inlad gurka, mums tyckte han. På smörgåsen köpte Magnus en mycket god och stor bit äppelpaj, jag och Frank nöjde oss med att dela på varsitt vaniljhjärta och biskvi. När Frank inte kunde sitta still längre så gick vi. Det sammanlagda betyget på utställning och café blir fyra ° ° ° ° lichtensteinska prickar av fem möjliga





 


Efter en promenad i de vackra omgivningarna på Waldemarsudde, med utsikt mot vårt nya hem (läs Finnboda Hage) så tog vi oss till nya gallerian i Skatteskrapan för att spana in affären T-shirt store enligt Magnus önskemål. Han köpte ett stycke vit t-shirt med tryck .Jag slank in på Monki och köpte en t-shirt även jag och ett par lila leggings. Vi hade sån tur att lilkillen somnade precis då vi kom fram till gallerian så vi fick en stunde shopping i lugn och ro. Han blev väl trött efter allt springtidigare under dagen.

På bilderna nedan ser ni FRANK OCH JAG doing WALDEMARSUDDE






Nu i kväll känner jag mig ännu mera nöjd än igår eftersom jag lyckats att åstadkomma ett inlägg till, tjohoo. Nu ska Magnus och jag titta på film: Pans Labyrint. Magnus har redan sett den och påstår sig tycka att den ska med med hans tio-i-topp- film-lista alla kategorier, vi får se om jag instämmer.

Måste bara avslutningsvis lägga in en bild på Sveriges mäktigaste ålderdomshem som ligger på andra sidan Djurgården, från Waldemarsudde sett. Enligt en Stockholmsguide så var det flera skepp förr i tiden som saluterade till detta istället för det riktiga slottet när de närmade sig Sveriges huvudstad. När ni ser bilden kanske ni förstår varför. Lite annat jämfört med Skogsgläntan i Stöde och Skottsundsbacken i Kvissleby.

fredag, september 21, 2007

Timmar i köket

I dag hämtade jag Frank som vanligt klockan 15 på dagis. Frank har fått en ny idol på dagis i form av treåriga Kristina. Varje morgon då jag säger till Frank att vi ska klä på oss och gå till dagis får jag til svar: STINA! STINA! sedan ropar han efter henne hela vägen till dagis. När pappa kommer hem och frågar Frank vad han har gjort på dagis i dag får han samma sak till svar: STINA! STINA! Den här Stina som Frank har blivit så förtjust är en supersöt liten varelse med ljust lockigt hår som står åt alla håll och kanter och som är omöjligt att kamma, enligt Kristinas mamma. Vi brukar leka i lekparken utanför Kristina efter dagis ibland så nu frågar Kristina mig varje gång jag kommer och hämtar Frank om "Srank (hon säger S istälet för F) ska till lekparken i dag?
Oftast går vi till en lekpark efter dagis då det blir för länge att vara inne hela kvällen i väntan på att pappa ska komma hem men i dag skulle Kristina inte tll lekparken och Frank och jag skulle bara hem byta ut stövlarna mot tennisskor men Frank ville stanna inne. Vi har således byggt en tågbana av briotågräls runt hela vardgasrummet samt spenderat åtskilliga timmar i köket. Jag har bakat formfranska till soppmiddagen och Frank har stänkt ner köket med vatten och kaksmet. Jag bestämde mig för att baka en snoddaskaka också eftersom frank gillar att hålla i elvispen och vispa ägg och socker poröst dessutom så gillar han att slicka skålen och sleven- i dag med reslutatet att mamma fick skura golvet.....Vad gör man inte för att de små ska få känna sig delaktiga? Det jobbiga blev inte själva bakmomentet utan att städa upp efter Frank efteråt, men jag har lärt mig att så är mammarollen, vi städar och de stökar ner. Orutinerad bloggare som jag är så tog jag inget kort på röran, det hade varit roligt att lagt ut här, men nästa gång ska jag göra det.

Efter middagen så lekte Frank och Magnus länge på köksgolvet medan jag plockad ihop i resten av lägenheten så att känslan av helg skulle infinna sig. Franks favoritleksaker är och har varit småbilar länge nu. Nu är det inte heller vilka bilar som helst som gäller utan det ska vara småbilar från Disneyfilmen Cars och det är dessa som Magnus och Frank har roat sig med ikväll. de var så gulliga där de låg på köksgolvet med alla bilar utspridda runt omkring sig. Frank tyckte det var roligast att köra PÅ pappa.

Nu ligger pappa och sover i soffan, trött efter en arbetsvecka med mycket at göra. Frank sover gotti sin säng och jag, lilla, stolta mamman börjar också bli rejält trött och ska nu stänga av my precious Macbooken och lägga mig. God natt.

Jag vill ju skriva...

Flera kvällar då jag ligger i min säng och har stängt av datorn för dagen så tänker jag att jag kanske borde ha skrivit ner vad som hänt under dagen. En blogg skulle ju vara rätt så skoj där människor som jag känner eller inte känner kan skriva ner en kommentar om de har lust. En sida dit min mamma kan gå och läsa några rader och titta på lite nytagna bilder på mig och Frank och längta efter oss. En sida där vänner och släkt som jag inte pratar med så ofta med, nu när jag bor i Stockholm, kan få en uppdatering av mitt liv och mina bekymmer (och glädejeämnen förstås!). Jag vill också att de på ett närmare sätt ska kunna följa min lille Frankie boys utveckling och alla roliga saker vi gör tillsammans, bara han och jag och tillsammas med pappa Magnus.

Många gånger tidigare har jag tänkt att jag borde fixa blogg men blivit hindrad av prestationsångesten, ångesten över att varje gång behöva skriva intressant och roligt. Nu struntar jag i det och skriver det jag känner för, bättre det än att inte skriva alls blir min filosofi. Nu låter jag fingrarna dansa sin spontana pekfingervals över de vita tangenterna på Macbooken utan några som helst krav på takt eller innehåll!

Jag avslutar mitt första blogginlägg för kvällen med en skön känsla av att äntligen ha kommit igång.