Vägen är grym!

Jag började läsa en bok i går kväll då jag gick och la mig. Den såg inte så rolig ut och texten på baksidan inbjöd inte direkt till fortsatt läsning men personalen på Pocketshopen hade tydligen sagt till Magnus att det var en mkt bra bok, så jag började läsa. Jag läste och läste och läste, kunde inte lägga ifrån mig den, utan fortsatte bara att läsa. Jag vet inte hur mycket klockan var då jag la ifrån mig den men då hade jag läst ut hela boken så jag antar att det var rätt så sent.

Boken som grep mig så hårt heter Vägen och är skriven av Cormac Mccarthy. Boken handlar om en man och hans son som vandrar ensamma i ett totalt öde landskap där allt är dött, nerbränt och förfallet. Inga andra levande människor syns till men det gäller att vara på sin vakt de vet aldrig vem de kan möta- ett möte med de onda innebär med sannolikhet döden. Själva handlingen är deras resa, förhållandet far och son samt den verkliga resan som innebär att de ska ta sig till kusten i hopp om att hitta en bättre värld där. Berättelsen var så otroligt fängslande, väldigt otäck. Det karga landskapet, en förstörd värld, hopplösheten. Jag mådde dåligt då jag läst ut den och kunde inte alls somna, en känsla av illamående kom över mig och jag önskade nästan att jag aldrig läst boken. Jag var tvungen att tända en liten lampa i sovrummet för att överhuvudtaget kunna somna.



Nu, i dag är jag förstås glad att jag läste boken. Den var ju bra. Språket- nästan lika kargt som landskapet, förstärkte den avskalade känslan där varje onödigt ord skalats bort och förmedlade ändå så otroligt mycket. Jag vet inte om upplevelsen blev så stark bara för att jag sträckläste boken men det var länge sedan jag blev så berörd av en bok- och aldrig tror jag väl att det har hänt att jag känt att jag bara MÅSTE läsa ut den. Den senaste boken jag läste innan denna var Låt den rätte komma in och är en skräckroman men Vägen var absolut en större skräckupplevelse för mig. Usch ja!