Med mormor i luren

Jag vet inte men jag känner mig lite låg i dag. Så är det vissa dagar då tänker jag mera på min familj i Stöde och livet i allmänhet. Jag ringde till mormor i Fränsta och pratade av mig lite. Hon blev glad och jag blev bättre till mods. Vi pratade bland annat lite om hennes blogg. Hon hade skrivit en så poetisk rad där om hur det känns att bli gammal. Orden löd " att bli gammal är som att sitta på läktarplats och beskåda världen från ovan". Så enkelt men så beskrivande. Jag kan lätt tänka mig in i hur det känns- ungefär som då jag sitter på läktaren och tittar på fotboll fast jag egentligen hellre skulle springa omkring nere på planen.

Jag gillar min mormor mycket. Hon hänger med i det mesta, är inte sådär gammal och gaggig som många äldre kan bli. Ibland pratar hon lite väl mycket om sjukdomar men det är inte undra på när han faktiskt nyligen haft cancer, genomgått operationer och cellgiftsbehandlingar men nu är frisk. Helt otroligt med tanke på vilken hems sjukdom cancer faktiskt är. Sen så har ju jag ordnat en egen blogg till henne, vilken hon skriver rätt så ofta på. Ett litet sätt att bota tristessen som kommer då man är trött och inte orkar göra så mycket. Det är dessutom väldigt roligt att läsa det hon skriver- hennes upplevelser från förr och tankar om nuet. Jag önskar att vi bodde närmare varandra så att jag o Frank kunde åka dit o hälsa på efter dagis, laga lite mat, baka och greja lite. Det hade jag tyckt om, och hon också säkert!

Här, i mormors hus, hade jag velat vara en dag som denna: