Ariodante på Drottningholms slottsteater

I går var jag som sagt på opera ute på Drottningholm. Det kändes bra att vara tillbaka på plats efter mitt sommarjobb där 2007. Föreställningen var en typisk opera a là Händel dvs mycket arior och korta melodier som varvas mellan sångarna. Ibland kan man verkligen sakna en rejäl duett eller lite körsång. Den här uppsättningen är med elever från opera högskolan. Det var jätteduktiga allihopa men de kvinnliga sångarna som gestaltade män syntes sannerligen bleka i jämförelse med Carolina Blixts gestaltning av Xerxes (men där blev väl alla vi som såg den operan totalt bortskämda, hon var ju grym i den rollen!).

Tyvärr så saknade den här operan riktiga ljusglimtar, stunder som gör att man minns varför opera kan vara så underbart. Den var liksom bara slätstruken men hade förstås vissa bättre stunder (och inga stunder var direkt dåliga). De stunder som var lite extra var då Ginerva fått nyheter om sin älskade Ariodantes död, när Ariodante sjunger ut sin besvikelse över Ginervas svek samt Lurcanio (Ariodantes bror) som jag tyckte livade upp föreställningen så fort han var på scenen.

Klädd i svart för att gå på opera:




Efter operan väntade jag in Anna, en tjej som jobbade som salongsvärdinna samtidigt som jag, hon jobbade i år också. Vi åkte in till McDonalds på Brommaplan och tog en fika. Det var trevligt att prata lite med henne. Det roliga var att hon också tänkt att hon börjar bli för gammal för att jobba på teatern men att detta skulle bli sista sommaren. Jag hade nog också sökt en sommar till om jag inte börjar närma mig 30. Dumt ändå att låta åldern styra men när alla andra är kring 20 då känner man sig för gammal för att stå i vit tygklänning med puffade armar, korkskurvar i håret och vara söt och trevlig. Anna och jag bestämde i varje fall att vi snart skulle ses för att gå på opera och kolla in Carolina Blixt i hennes nya roll. Det blir kul!