tisdag, mars 22, 2011

MIN FÖRLOSSNINSGBERÄTTELSE (den långa versionen)

Fredagkväll närmade sig och klockan 18 slog det till. Äntligen började jag känna lite värkar. Hela familjen for till Sickla för att äta hamburgare som Frank önskade sig och eftersom grabben varit lite sjuk i dagarna två så ville vi uppfylla hans önskan. När vi väl kom till Sickla så ville Frank dock hem fort igen så vi köpte hem och gjorde egna hamburgare allt medan värkarna fortsatte att smyga sig på. Det var en härlig känsla att känna att något äntligen var på G!

Hem till hamburgare och På spåret och värkarna fortsatte att komma och jag var glad. I takt med att tågen tuffade till nya desinationer på tv så avtog mina värkar och vid finalfrågorna var de som bortblåsta. Bara att gå och lägga sig med en uns av besvikelse men med magen på helspänn:



Vid två vaknade jag av att det satte igång igen. Jag förflyttade med till soffan och väntade på att värkarna skulle avta men det hela segade sig fram likt de gamla repriserna av How I met your mother och City Akuten med George Cloney. När resten av familjen vaknade var det fortfarande ca 10-15 minuter mellan värkarna.

Under lördagen var det värkarbete med 10 minuters mellanrum som gällde. Frank undrade lite varför mamma stelnade till och andades lite konstigt då och då men det var bara att förklara att lillebror nog var på väg ut. Patrik och Rebekka som lovat att ha Frank hos sig medan vi var på BB började nog också undra när Frank skulle komma eftersom vi på fredagkväll vid 18 sa att Frank nog skulle komma om cirka tre timmar men 30 timmar senare var det fortfarande inte aktuellt...SUCK!

Så äntligen 22:00 på söndagkväll bar vi över Frank till hans snälla gudföräldrar. Det var på gång. YIPPIIEE!! Äntligen. Lite nervös men mycket förväntansfull kände jag hur värkarna kom allt tätare. Jag inte bara kände utan hade det hela svart på vitt eftersom jag på min iPhone laddat ner en applikation som hette VÄRKTIMER där jag kunde klocka värkarna och få en sammanställning på varje värks längd, mellanrum och medelvärde. Jag började plocka i ordning det sista och städade lite här hemma. Magnus blev på helspänn och tyckte nog att vi skulle åka in nu nu nu! Själv ville jag vänta en stund till för att verkligen säkerställa att värkarna nu var tätare. Det var de inte. De varierade i att komma i allt från 7 minuters mellanrum till att nästa gång dröja nästan 20 minuter och nu började jag ledsna ur ordentligt och tänkte att jag nog skulle få vänta i en vecka till innan lillebror behagade att komma ut. Magnus kikade på min iPhone och tyckte nog att vi borde åka in, han var nog rädd att jag skulle vänta för länge och föda hemma ;) Jag lovade dock Magnus att han kunde sova en stund. Själv fortsatte jag med tidtagningen på min app och pendlade mellan hopp och förtvivlan. Nu hade jag varit vaken i två dygn och började bli rätt så trött och seg. Hur skulle jag orka med en förlossning på detta? Utbudet på natt-tv var lika uruselt som jag kände mig. Jag grinade en skvätt i självömkan och längtade efter att få komma på förlossningen och få min epidural, värkarna gjorde nämligen riktigt ont men de j*vlarna var fortfarande inte regelbundna.

Klockan 05:00 ringde jag in till förlossningen och förklarade min situation men de var benhårda på att värkarna måste vara tätare och mera regelbundna innan jag fick komma in. De sa åt mig att ta en dusch. Min tredje dusch för dagen men ok. I duschen tätnade värkarna och fortsatte sedan att vara täta (5-7 minuters mellanrum) även utanför det varma vattnet. Jag ringde in till förlossningen och de sa att de hade plats för oss och att jag var välkommen att komma in. Vi tog vår packning och satte oss i bilen och for in. I bilen på vägen till SÖS (ca 10 minuters bilresa) hade jag inte en enda värk och jag satt hela tiden och tänkte på att de på förlossningen skulle avslöja mig, ge mig skäll för att värkarna inte var regelbundna och skicka hem oss.

På förlossningen mötte den mycket trevliga barnmorskan Totte upp oss och visade oss direkt till ett eget rum. Det sista för kvällen och det enda med egen toalett. Jag var öppen 4 centimeter, värkarna kom tätt och jag fick min efterlängtade epidural- denna gång med pump och knapp för extra boost så att jag inte skulle bli utan en enda sekund! Äntligen kunde jag slappna av lite och mådde för stunden som en kung:



När väl epiduralen börjar värka så tycker jag att det är väldigt mysigt att vara på förlossningen. Man vet att nu är det på gång det som man längtat efter så länge, man blir omhändertagen- ompysslad med fika på säng och dryck, ens sambo är extra snäll och förstående och livet känns ganska så bra helt enkelt. Äntligen kunde jag sova en stund, en kvart ungefär ;)

Eftersom lillebror inte behagade att komma ut förrän 12 timmar senare hann vi med ett par skift på förlossningen och jag må säga att alla barnmorskor verkligen var trevliga och duktiga. Anledningen till att det dröjde så länge innan han kom var att han vid ankomst till förlossningen inte var fixerad, vilket han var sist hos barnmorskan, utan nu var han helt rörlig och låg väldigt högt upp. Allt arbete gick alltså ut på att försöka få lillebror att komma ner för att slutligen komma ut, så att säga.

Jag ville egentligen bara sova. Jag var så otroligt trött men för att få lillebror i rätt position så var det stå eller sitta på stor gummiboll som gällde. Snälla barnmorskor gav mig lova att ta en liten powernap emellanåt för att orka och då kändes det genast bättre, ett tag...Jag gruvade mig lite för när krystvärkarna skulle sätta in och för hur jag skulle orka med att krysta eftersom jag var så trött. Ett tag önskade jag nästan att det skulle bli kejsarsnitt.

Lite less:



Hela Vasaloppet hann passera förbi och hela femmilen på VM utan att lillebror sjunkit till rätta. Magnus hade med sig sin iPad så att vi kunde följa loppen från förlossningssalen. Barnmorskorna imponerades över teknologin och tyckte nog att det var ett par riktigt sportfånar de fått på rummet. Det var tur att vi hade med oss den och att det var skidåkning på tv'n. Annars hade nog tiden segat sig fram ännu mera än vad den gjorde.

Under tiden som jag jobbade med att få lillebror i rätt läge så satte de en skalpelektrod på honom eftersom hans hjärtljud var lite för höga. När också hans rörelser började minska så kallades en läkare in för att ta blodprov på grabben för att se att allt stod rätt till. Det gjorde det och när läkaren skulle ta blodprov passade jag på att fråga om hon kunde se om pojken där inne hade ngt hår på huvudet och hon meddelade i sin tur att hon såg en svart kalufs där inne. Eftersom lillebrors hjärtljud fortsatte att vara lite väl snabba och hans rörelser lite lama så tog de tempen på mig och det visade sig att jag hade 38 graders feber. Därför gav de mig både Alvedon och antibiotika intravenöst- så att det skulle gå över till lillebror. Har mamman 38 graders feber har nämligen bebis en grad till och de trodde att det kanske var därför som han inte verkade må på topp inne i magen- det var dock aldrig någon fara men saker som detta gjorde att man hela tiden blev mer och mer orolig som mamma.

Andra gången när läkaren kom in för att ta ytterligare ett blodprov, vid ungefär sex-tiden på söndagkväll, så hade jag haft krystvärkar i ett bra tag men eftersom lillebror fortfarande inte låg där han skulle så fick jag inte krysta. Detta var lite jobbigt må jag säga, för då krystvärkarna har satt in då vill man ju inget hellre än att krysta men jag skulle bara sitta lugnt och fint på den stora gummibollen och ta emot- värk efter värk. När läkaren tagit blodprov på lillen så bad hon mig att krysta en gång. Jag trodde att det var för att känna hur starka värkarna var men när hon så bad mig att krysta en gång till och barnmorskorna slöt upp då förstod jag att nu kanske det var på gång ändå- och det var det.

Det tog mig tre krystvärkar och ca 5 minuter att få ut lillebror. Det var inte bara jag som var inte var beredd på det hela, min barnmorska var inte heller hon beredd på läkarens initiativ utan hade inte hunnit få på sig varken förkläde eller handskar och var mer eller mindre dränkt i fostervatten och blod då det hela var över :)

Så kom den stunden som vi längtat efter så länge. Stunden då jag känner hur magen töms på vatten som ett vattenfall och jag hör hur lillen skriker för första gången. Sekunderna senare får jag upp honom på min mage. Alldeles liten, röd, kladdig och helt underbar! Det är detta ögonblick som kommer att finnas kvar i mitt minne för alltid och det är för stunder som denna som jag glömmer hur jobbigt allt innan varit och hur fantastiskt det är att föda barn. Där ligger han nu, som för några sekunder sedan låg som ett vattendjur inne i min mage och som för 9 månader sedan inte ens fanns till- denna underbara lilla pojke som jag redan älskar av hela mitt hjärta. Jag gråter av glädje, tittar på underverket och sedan på Magnus som hjälpt mig genom hela förlossningen och jag är bara så lycklig!

Nyfödd lillebror:





De hade inte hunnit plocka fram alla grejor så grabben fick ett par kalsonger på huvudet för att hålla värmen:



Instinkten att äta hade grabben och tog genast ett perfekt litet tag om bröstet, precis som sin storebror gjorde. Som sig bör kom sedan barnmorskan in med världens, för stunden godaste fika och jag passade på att ringa till mamma och pappa och berätta att lillebror kommit till världen. Mamma trodde mig inte....



Stolt men medtagen pappa:



Obligatorisk mätning och vägning

Duktiga barnmorskan Katarina:





**************
Södersjukhusets förlossningsavdelning
Söndagen den 6 mars 2011, klockan 18:32
En liten pojke
52 centimeter lång
3855 gram

UNDERBARA SÖTA GOA JACK MAGNUS WILLIAM HOLMSTRÖM
VÄLKOMMEN TILL VÄRLDEN

5 kommentarer:

Livet i byn sa...

Tårarna rinner när jag läser din historia.... kan inte fatta att om några månader så är det jag som kämpar på... Det är verkligen ett mirakel att få barn! Jack är ett väldigt fint namn till en sådan fin pojke. Massa kramar till er alla, längtar så efter att få träffa er.

Camilla sa...

Håller med Linda.. Jag blir alldeles rörd och tårögd när jag läser din fina förlossningsberättelse! Att föda barn är verkligen det största man kan vara med om!
Grattis till fina sonen med det fina namnet!
Kram Camilla

Linda Sjölen sa...

Vilken fin förlossningsberättelse! Hoppas att hela din fina familj mår bra.

Anonym sa...

Tårarna rinner även på mig! Vilket mirakel och vilken gåva livet är ♥ Välkommen till världen lille Jack!! Bra kämpat mamma K, det gjorde ni förbaskat bra! Hälsa stolta storebror och pappa såklart. kram! / Maria

Frank och jag sa...

Hej Linda, Linda, Camilla och Maria

Roligt att ni har läst den. Själv har jag knappt läst igenom den sedan jag författade den eftersom den blev så lång- men det är mycket som ska med ;)

Vi mår alla jättebra och det är helt underbart att ha en liten bebis igen. Vi njuter för fullt hela familjen eller som Frank säger "Det här är våran lilla älskling"- helt rätt. Lille Jack är familjens guldklimp och vi älskar honom så allihopa!

KRAM