Äntligen blev han biten!

Äntligen!
Äntligen har min son blivit fotbollstokig- som jag har kämpat.
Det enda han vill göra nu för tiden är att spela fotboll. Är det inte underbart?!
Vi brukar göra en plan här utanför i parken på gräsmattan och där möter Frank och pappa mig. Frank kämpar, sliter, passar, skjuter, fixar tvåfotsdribblingar (!) och gör mål.
Han kan spela HUR länge som helst, och han är superduktig!

I kväll skulle han få sitta uppe och titta på Italienmatchen.
Han satt tokintresserad hela första halvlek. Han satt verkligen som klistrad. I halvtidspausen tog mitt samvete över och jag var bara tvungen att ta honom till sängen eftersom klockan närmade sig 21.30- alldeles för sent med andra ord.
Jag anser dock att man ibland måste tänja på gränserna för att få uppleva små, små, magiska stunder som dessa, som i annat fall passerat obemärkt förbi bara för att rutinerna säger att pojken ska vara i säng en viss tid.

Frank och jag är dessutom lediga imorgon. Då har jag lovat honom att åka till en riktig fotbollsplan för att spela lite. Det tror jag kommer att bli en riktig höjdare, och jag vet garanterat att det är en liten Italienare jag kommer att få med mig.