Juletid, julefrid, julesorg

Visst känns det i hjärtat när de åker, de man älskar? De åker och jag blir lämnad kvar. Ibland känns det faktiskt så och särskilt nu i juletid. Jag är van att fira den med min mamma och min pappa och har aldrig riktigt förlikat mig med de jular vi inte är tillsammans. Nog för att de är mysiga också men det är alltid något som saknas.

Jag saknar orden som jag är så van att höra. Mammas hand som smeker min kind på julaftonsmorgonen då hon frågar mig öm "Är det jul nu gumman?" sen tittar hon på mig med ögonen så fyllda av kärlek och ömhet att jag blir alldeles fylld av ömhet och julefrid.

Jag saknar momenten. Momentet då pappa och jag hänger ut julklockan och tillhörande girland på bron och bestyret med att få rätt mängd girland på varje sida om klockan. Momenten då jag klär ut pappa till jultomte och trots att han kanske inte riktigt är sugen på det så är han alltid så noggrann med att halsduk, trasiga fingervantar, mask och visselpipa alltid är med och sitter som det ska.

Jag saknar turerna. Turen till faster för att smaka på hennes knäck och kommentera den, turen till moster för att önska god jul, turen ut för att tända marschallerna. Små små turer som blir så speciella bara för att det är jul. Och så speciella eftersom det alltid är samma frågor som ställs och samma svar som ges- precis som det ska vara.

Vi skapar förstås våra egna traditioner jag och min familj. Både lika och olika de jag är uppvuxen med men alltid med en strävan av att hitta samma känsla, den där känslan av att nu är det jul.

Hemma i Stöde brukar kyrkan fyllas till bredden dagen före dopparedagen. Alla går till kyrkan på julkonsert. En julkonsert som måste innehålla manskören som sjunger "Vi är vise män som söker livets....." samt hela kören tillsammans glatt ljuda "ding ding dingdingidong hör julens klockor ringa GLOoooooooooooooooooria gloria gloria" Då vet man att det är jul!

Tänkte få lite av den känslan ikväll. Vi gick på julkonsert i Gustavsbergs kyrka. Vi kom kvart i sex, jag stressad, kommer vi att få plats?? Tänkte på Stöde där man måste vara en timme innan för att inte få sitta i farstun. Tänkte på trängseln och värmen som råder i kyrkan och en förväntan man nästan kan ta på. Kom fram till den här kyrkan. Tom så när som på 30-40 personer, känslotom och prästen som tar emot oss säger att vi nog borde behålla jackorna på eftersom det kunde bli kallt...

Kören var duktig, de hade lånat in en kille från gruppen Blond som körde några vackra låtar. De som ville fick gå upp och tända varsitt ljus och sätta i en stor ljusstake. Jag gick fram och tände ett ljus för min mormor som inte längre finns samt på alla mina nära och kära som jag älskar så, Frank han tände sitt ljus för vår hund Inka som är död. Det blev känslosamt i kyrkan då. Inte för att jag tänkte framåt på kommande jular utan bakåt på jular jag haft och känslor som kom tillbaka från olika minnen kring jul, som alltid varit lyckliga men som nu gjorde mig vemodig.

På bilden står Frank utanför vårt hus. Som nu tyvärr är lite tomt eftersom mamma som varit här sedan i tisdags samt pappa och min faster som kom igår, nu alla har åkt tillbaka till Stöde- säkert för att både gå på julkonsert och för att smaka faster knäck.